thesvante

Jag har suttit mycket och tänkt den senaste tiden, varför går inte allt som man har tänkt sig? Varför blir inte alla kväller med vännerna så kul som det var sist eller varför blir inte varje fest lyckad? Och som många stora tänkare före mig har jag suttit och försökt sätta ett problem i ord med lösningen och ett välmenat "det vi måste göra är...". Men som många före mig har jag inte hittat en lösning. Förs nu. Det slog mig aldeles nyss. Det här kan nog mest gälla mig men det kanske sätter en tanke i en av mina 6 st läsare.


Det är Tv.

Alla filmer, alla serier, alla timmar man sitter och glor på dumburken (jag råkar ha ett större problem med detta än andra), det är det som gör mig så fantasilöst. För på tv funkar allt. Och gör det inte det så löser det sig med nån rolig efterföljd. Och så ska det ju vara, det ska vara underhållning och om man alltid ska skildra verkliga livet blir underhållningen dokumentär. Om flickan och pojken inte får varandra utan att flickan var helt ointresserad och pojken skildras som en konstig förföljare är det ingen vanlig romantisk film. Så därför händer det att folk tänker ut saker i sitt huvud innan de somnar eller när det ser personen det tycker om hur det ska gå till när de väl möts. De ser in i varandras ögon och vet exakt vad man menar och därav kysser varandra.

Precis som på Film.

Det här förväntas, att man ska få sitt filmögonblick. Och när det inte händer, då blir man glömd kvar av verkligheten med tanken i huvudet. Så här skulle det inte gå. Man blir besviken, sur och mer ensam än man trott. Och känslorna är kvar när man ser personen igen, kanske med någon annan, eller så blir man orolig om att det dissar en för nån annan om inte filmögonblicket kommer. Och i slutändan måste man ut bortom sin trygga atmosfär för att se om man inte kan göra sitt eget ögonblick. För det är därför man drömmer om dessa stunder. Det är lättare än att riskera sig själv.

Självklart är detta en överdrift men om ni har nån tanke, skriv gärna en kommentar.